Kristen vänster glöder för fred, solidaritet och rättvisa

Vi Broderskapare i Vaggeryds kommun och Jönköpings län retar tydligen upp kd:s starke man i Vaggeryd, Stefan Ottosson, så till den milda grad att han far ut med osanna påståenden i Jönkpings-Posten (12 mars). Efter hans verbala attacker kan jag bara konstatera att det är en tydlig skillnad mellan oss i den kristna vänstern och kd och det är bra att det blir tydligt inför kommande val. Broderskapsrörelsens roll är att vara ett uttryck för kristen vänster i vårt land, att finnas i brytningen mellan tro och politik, att vara en integrerad del av arbetarrörelsen och det socialdemokratiska arbetarepartiet, men också rotad i den gränsöverskridande kristna ekumeniska rörelsen. För oss kristna socialdemokrater leder tron på ett naturligt sätt till ett politiskt engagemang inom socialdemokratisk ideologi.

Att som Stefan Ottosson tala om den ”socialistiska partipiskan” blir ju bara lite löjligt. Särskilt med tanke på att kd i flera frågor har fått rätta in sig i den moderatstyrda regeringens beslut. Nu senaste var det i omröstningen kring folkmordsfrågan där kd innan valet 2006 agerade för att riksdagen skulle erkänna folkmordet. Men nu, i regeringsställning, är det moderaterna som bestämmer. Endast en enda kd-ledamot vågade gå emot partiledningen. Och sedan har vi frågan om att öppna upp för gårdsförsäljning av vin, öl och sprit. Här har kd lagt sig platt för de andra borgerliga partierna. En tredje frågan rör försörjningskrav vid anhöriginvandring där moderaterna med stöd av kristdemokraterna har infört ett sådant krav trots kraftfull kritik från Migrationsverket, kyrkor och frivilligorganisationer. De flesta sakkunniga hävdar att förslaget får negativa effekter på integrationen och löper risk att splittra familjer för långa perioder. Den borgerliga regeringens förslag kan få som effekt att familjer hålls splittrade upp mot fem till sex år. Så Stefan Ottosson, det blir lite ihåligt att tala om partipiskan. Platsen vid regeringstaburetterna tycks vara viktigare för kd än att nu stå upp för familjerna.

Vi kristna socialdemokrater inspireras i vår kamp för rättvisa, rättfärdighet och solidaritet av profeternas samhällskritik och evangeliernas berättelser om hur Jesus tog parti för den utsatta människan. Vi är kristen vänster, radikala och troende som glöder för fred, solidaritet och rättvisa. Vi är en progressiv kraft för ett öppet och demokratiskt samhälle, vi är lite rödare, lite grönare (ur Manifestet för kristen vänster).

När det gäller äktenskapsfrågan så står ni kristdemokrater totalt ensamma. Alla andra partier i Sveriges riksdag välkomnade en könsneutral äktenskapslagstiftning. Vi broderskapare anser att äktenskapet är ett sätt för två människor att befästa den kärlek som man känner för varandra. Att ingå äktenskap är en viktig akt för många människor i vårt samhälle. Därför välkomnar vi en könsneutral äktenskapslagstiftning med utgångspunkten i att alla människor har lika värde. Människor måste själva få välja hur de vill leva med sin partner utan att riskera diskriminering och utanförskap. Detta verkar störa Stefan Ottosson, men man kan faktiskt som kristen stödja en könsneutral äktenskapslagstiftning.
Istället undrar jag varför inte kristdemokraterna varit lika ivriga och protesterat när deras egen regering beslutat om drastiska försämringar för arbetslösa och sjuka? Och Kristdemokraterna har glatt ställt sig bakom genomförandet av stora skattesänkningar som framför allt gynnat män och de som tjänar mest.

Vi i den kristna vänstern är stolta över att stå för en solidarisk politik. En politik som inte diskriminerar och åtskiljer utan som är öppen och inkluderande.

Två centerpartier i TV-soffan

Kontrasten blev slående när Börje Hörnlund (f.d. minister) och riksdagsledamoten Fredrik Federley, båda (c), satt i morgonens TV-soffa. Det var två olika centerpartier som möttes. Börje Hörnlund respresenterade det centerparti som vi alla känner igen. Folkrörelseförankrat och med regionalisering, decentralisering och motstånd mot kärnkraft som signum. I andra soffhörnet satt Fredrik Federley som frontfigur för Stureplans-centern och som vill vara ett nyliberalt och marknadsorienterat högerparti. Det är inte konstigt att väljare flyr ett så splittrat parti. Många känner sig inte hemma i Stureplans-centerns kaxiga och nyliberala jargong.

(C) utanför riksdagen

Centerpartiet har det jobbigt. De är utanför riksdagen i en ny opinionsundersökning. Det är långt kvar till deras målsättning om ca 10 % i kommande val.

Jag är inte så förvånad. Deras politiska vandring skrämmer ju bort väljare. Förr visste man att (c) var ett folkrörelseparti som prioriterade frågor kring lantbruk och landsbygd, som sa ett rungande nej till kärnkraft och som fokuserade på decentralisering.

Men så är det definitivt inte längre. Ett gäng nyliberalister har tagit kommandot i partiet. Nu är det fokus på storstadsfrågor och därför har begreppet "Stureplans-centern" myntats. Och en av centerpartiets kärnfrågor har övergivits. De har gett upp kampen mot kärnkraften. Nu vill de t o m tillåta byggandet av nya reaktorer. Till detta kommer centerns attack mot löntagarna och de fackliga organisationerna med krav om att försämra LAS och lägre ingångslöner för unga.

Det är väl inte konstigt att tidigare centerväljare nu överger partiet.

Borgerlig forskningspolitik är företagsfrånvänd och detaljstyr

Igår var det forskningsdebatt i kammaren. I mitt anförande pekade jag på fyra olika områden som visar på skillnaden mellan socialdemokratisk och borgerlig forskningspolitik.

Regeringens forskningspolitik är företagsfrånvänd genom att inte involvera näringslivet i särskilt strategiska branscher.
Tyvärr har den borgerliga regeringen avskaffat de framgångsrika branschprogrammen, åtminstone alla utom fordonsprogrammet. Det var program som uppskattades av näringslivets parter och som utvecklats tillsammans med branscherna. Regeringens tydliga nedprioritering av detta arbete riskerar att få allvarliga konsekvenser för forskning, tillväxt och sysselsättningen i Sverige. Mitt i den pågående jobbkrisen förstår vi värdet av sådana strategiska forskningssatsningar. Vi vill tvärt emot regeringen vidareutveckla dessa branschspecifika forskningsprogram samt utveckla nya branschprogram såsom tjänstesektorn, upplevelseindustrin och vindkraft.

Regeringen detaljstyr forskningen för mycket
Vi är kritiska till att den borgerliga regeringen detaljstyr och pekar ut en rad enskilda forskningsområden ned på budgetnivå. Det underminerar den akademiska friheten, riskerar kvaliteten och hindrar forskningssamhället att optimera resursanvändningen efter sina kvalificerade bedömningar. Vi ifrågasätter både lämpligheten av att detaljstyra och regeringens kompetens att göra det.

Regeringens resursfördelningssystem reser frågetecken
Resursfördelningssystemet riskerar att styra resurser mellan olika lärosäten och fakulteter på ett sätt som hindrar kvalitetsutveckling och kan tvinga lärosäten till interna omprioriteringar på grunder som inte är vetenskapligt motiverade. Det är uppenbart att regeringens system för fördelning av resurser systematiskt missgynnar vissa lärosäten och inriktningar. Vi är oroliga för att det kraftigt kommer att missgynna forskningen vid de yngsta universiteten.

Regeringen sviker unga forskare
Den borgerliga regeringen passar i frågan om forskarnas villkor, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att en framgångsrik forskningspolitik inte är möjlig utan en genomtänkt politik för forskare. Om en akademisk karriär efter disputation inte är ett möjligt och attraktivt alternativ för våra mest lovande studenter kommer förutsättningarna för svensk forskning att försvagas. Vi vill stärka doktorandernas sociala situation genom att göra doktorandtjänster mer lika regelrätta anställningar

Bristande ämnesdjup och inga pengar till utbildningsvetenskaplig forskning

Regeringen har idag presenterat den nya lärarutbildningen. Vi socialdemokrater välkomnar flera av förslagen, till exempel att alla lärarstudenter ska läsa matematik och svenska. Vi ogillar däremot bland annat borttagandet av specialistkunskaper för de små barnen, för vi tycker att alla elever har rätt att varje dag möta en riktigt god pedagog med djupa kunskaper. Det viktiga är inte om en lärare kallas för lågstadielärare eller inte. Det viktiga är att lärare för yngre barn får djupa kunskaper i de ämnen de lär ut.

Den socialdemokratiska regeringen tillsatte en utredning för att skapa en legitimation för lärare. De borgerliga lovade inför valet att genomföra en legitimering. Nu säger Björklund att besked först kommer i budgeten som läggs efter valet. Detta är ett solklart löftesbrott.

Vi har åtta förslag som stärker läraryrkets status:
1. Kraven på hur skolorna anställer måste höjas. Alla lärare ska vara utbildade, kompetenta och behöriga.
2. Regeringen föreslår ingenting som skärper kopplingen mellan lärarutbildningen och forskningen. Vi anser att lärarutbildningens vetenskapliga tyngd måste stärkas. Mer forskning och forskarutbildning behövs.
3. Öka samarbetet mellan högskolan, forskningen och lärare verksamma i skolan. Vi vill att det ska finnas forskarskolor/forskarcirklar och andra "mötesplatser" över hela landet.
4. Lärarutbildningen måste genomsyras av viktiga perspektiv såsom hållbar utveckling och jämställdhet.
5. Inför nya intagningsregler för antagning till lärarutbildningen. Intervjuer, tester, praktik i skolan med bedömare och examinatorer kan vara alternativ. Det behövs fler ingångar i läraryrket. En väg är ett system med kvalificerade hjälplärare.
6. Inför en AT-tjänstgöring för lärare.
7. Stoppa inte möjligheten att utbilda specialister. Lärare för de yngre åldrarna behöver också ämnesdjup. Små barn behöver stora kunskaper.
8. Stöd för att gå vidare. Den lärare som inte vill eller orkar vara lärare längre ska ha stöd för att kunna ta steget vidare till andra arbetsuppgifter inom skolan eller byta karriär.

Nollbud gäller tydligen inte för chefer

Samma direktörer som i avtalsrörelsen talar om nollavtal har under de senaste åren tagit ut mer än dubbelt så stora löneökningar än andra anställda. Mellan 2006 och 2008 ökade industriarbetarnas löner med 7,8 procent, medans lönen bland styrelseledamöterna i arbetsgivarorganisationerna steg med 18,8 procent. Tala om att kasta sten i glashus!

Hur kan en far begrava sin dotter levande?

Vaknade idag till den fruktansvärda nyheten om att en sextonårig flicka begravts levande någonstans i Turkiet. Man vill bara skrika rätt ut. Neeeej. Man tror inte att det är sant. Vad är det för bestialiskt mörker som kan få någon eller några att begå ett sådant illdåd. Det rapporteras att flickans pappa och farfar ska ha gripits som misstänkta.

Jag måste erkänna att den första tanke som far genom huvudet är att för sådana gräsliga brott finns det ingen nåd. Hur kan en far och en farfar, om det nu är så att de begått detta illdåd, kan göra något sådant mot sitt eget kött och blod. Jag fattar absolut ingenting. När man väl har lugnat ner sig en smula så inser man att dödsstraff löser ingenting. Det är självklart att jag tror på en demokratisk rättstat med en humanistisk syn på hur vi ska hantera människor som begår även de mest vidriga handlingar. Men ett sådant här brott visar att vi ändå är människor som reagerar med avsky och blir upprörda när andra människor behandlas skändligt.

Sedan går mina tankar till en formulering i Broderskapsrörelsens Manifest för kristen vänster. Den lyder: Vi tycker att oavsett vad varje människa gått igenom, oavsett vad hon själv gjort sig skyldig till, har hon när hon tagit sitt ansvar rätt till upprättelse och ständigt nya chanser. Det är ju så man vill att en demokratisk rättstat ska fungera. Och det är så man vill att vi var och en ska tänka och handla. Men jag säger inte att det är lätt. Särskilt inte när man hör om ett sådant illdåd som att begrava sin egen dotter levande.

Kanske att någon vill skylla denna händelse på religionens negativa inflytande. Men det är att göra det lätt för sig. Jag tror inte att det har så värst mycket med religion att göra. Det handlar istället bland annat om synen på mäns och kvinnors jämställdhet och synen på sexualiteten. Det kan nog också handla om oförmågan att hantera sina egna känslor och sin egen rädsla.

Denna tragiska händelse får oss att inse att vi måste anstränga oss ännu mer för att driva frågor kring demokrati och mänskliga rättigheter. Vi ska göra det både här hemma i Sverige men också runt om i vår värld. Inte minst visar denna tragiska händelse på att vi måste intensifiera vårt internationella arbete för respekten för människans okränkbarhet samt mänskliga fri och rättigheter.